timbuktu.gif (1804 bytes)
 

Pendeltåg mot Västerhaninge åtta minuter försenat. Inkommer till Karlbergs station 7.35.

Fan också, alltid samma sak. Stressar från sängen och frukostbordet, ut i snön och mörkret, kallt och blåsigt på perrongen. Och så kommer inte det förbannade tåget.

Pendeltåg mot Västerhaninge tio minuter försenat. Inkommer till Karlbergs station 7.37.

Alltid samma sak. Alltid samma sak.

Märkligt hur stora proportioner de små orosmomenten i vardagslivet tar sig, hur rubbade rutiner, hur obetydliga rubbningarna än är, får oss att bli upprörda och irriterade. Vad gör det att pendeln är åtta eller tio, eller femton, minuter försenad? Vi kommer ju fram ändå.

Att Tempes Suedois är något helt annat än tempes Africaine vet alla som någon gång försökt lämna Timbuktu. Allt verkar så lätt och oproblematiskt. "Visst. Klart det finns en bil till Mopti imorgon. Om den är i bra skick? Klart den är. Det är en Toyota Landcruiser. Fyrhjulsdrift. Haha, nej, nej! Det här är inte alls samma sak som rispinassen ni kom med. Detta är helt annorlunda. Haha!" Mannen som tydligen arrangerade transporterna mellan Timuktu och Mopti, femtio mil genom öken och savann, såg ut som en Thelonius Monk. CFA 10000 i förskott, resten, CFA 20000 i Mopti. Ingen förhandling om priset. Seriöst. Hämtar på hotellet imorgon mellan sju och nio.

Nästa morgon. Halvsju. Bäst att vara i god tid. Man vet ju aldrig. Sju. Åtta. Ingen bil. Nio. Nu borde den ju snart komma. Men man vet ju. Tempes Africaine. Hjälpsamma barn springer ner till marknaden och frågar Thelonius vad som händer. "Inga problem. Chauffören gick precis och hämtade bilen!" Tio. Elva. Kanske roligare att sitta och vänta nere på marknaden? Då kan vi ju själva se vad som händer. Kommer till marknaden. "Inga problem. Chauffören har precis hämtat bilen. Varför den inte här? Han är och hämtar några andra på ett annat hotell. Kommer snart och hämtar er". Tolv. Ett. "Vill ni äta lunch? Chauffören gick precis och hämtade bilen men ni hinner ändå." Äter en couscous och börjar misströsta. "Men ni måste förstå att det är tempes africaine, afrikansk tid, som gäller. Det kommer en bil. Oroa er inte.".

Två. Och här kommer ju en bil. Men skulle det inte vara en Toyota Landcruiser? Det här är ju en Nissan Terrano. Och vad är det chauffören håller på med? Jaha, pumpar upp bromstrycket. Är förmodligen läckage någonstans. OK, hoppa in så åker vi. Vi kan väl inte åka till Mopti med den här? Nädå, vi ska till verkstaden först och fixa bromsarna men jag tänkte att det är bättre om ni väntar hemma hos mig, säger chauffören, medan han ber om hjälp att putta igång bilen. "Pas des problemes. Det tar max en timme." Vi är nu helt övertygade om att det inte kommer att gå någon bil till Mopti men veka av Timbuktus heta damm accepterar vi tyst. Hur ska de hinna reparera bromsarna och hitta en ny startmotor på en timme? Här finns ingenting.

Hemma hos chauffören är det fler som väntar. Ingen oroar sig. Ingen vankar av och an. De bara sitter, ligger eller hänger. Varför oroa sig? Varför bli upprörd? Det kommer att gå en bil till Mopti. Kanske inte idag men imorgon. Eller dagen därpå.

Tre. Fyra. Fem. Vi ger upp. Går tillbaka till Thelonius och kräver att få våra pengar tillbaka. Han säger ingenting. Tittar förbi oss, stoppar ner handen i fickan, ger oss våra pengar och vänder sig om och går iväg. Ingen förklaring, undanflykt eller ursäkt.

Vi går tillbaka till Hotel Boctou och möter på vägen ett äldre franskt par som under dagen haft samma erfarenhet som vi. Vi möter också en guide som har en bil som ska till Mopti imorgon. Är tre andra fransmän som ska åka med en Toyota Landcruiser och det finns plats för oss fyra. Vi sätter oss ner och skriver ett kontrakt. Ska hämta oss på hotell klockan sju nästa morgon. Inget förskott. Visa av dagens erfarenhet gör vi oss inga illusioner. Lite senare, under middagen kommer guiden som vi skrivit kontraktet med tillbaka och berättar beklagande att det tyvärr inte gick att ordna något åt oss. Nu dyker en annan guide och säger att han har en bil som ska till Mopti imorgon. Det är i och för sig en pick-up, Toyota Hi-ace 4WD, så ni måste sitta på flaket men det är bara 50 mil, inte mer än fem timmar. Och sista 20 milen är asfalt, inga problem. Men vi åker tidigt – halv sex! Och jag vill ha halva summan i förskott så att jag vet att ni verkligen åker med och inte tar någon annan bil. OK, men vi vill se bilen först så att vi vet att den verkligen finns och att den ser ut att klara sig till Mopti. Det går inte för bilen är inte här utan på andra sidan floden. På andra sidan floden? Ja, vi åker med en annan bil till floden, tar en kanot över och där, på andra sidan, finns bilen vi ska åka med. OK, OK, ta våra pengar, säger vi uppgivna och är övertygade om att vi ändå inte behöver dem. Vi kommer aldrig att kunna ta oss från Timbuktu. Den mytiska staden har oss i sitt grepp och vägrar släppa taget.

Men vi sitter där ändå och väntar, utanför hotellet, klockan halv sex. Ingen bil. sex. Ingen bil. Halvsju. Bil. Vi ska hämta de andra som ska med också, sedan åker vi. OK. De andra är ett medelålders amerikansk-italienskt par som har hyrt bilen i Bamako med guide och chaufför för att försöka sig på en från-början-dömd-att-misslyckas-se-mali-på-nio-dagar-eller-idag-är-det-onsdag-så-det-måste-vara-timbuktu-resa. Att bilen inte är i Timbuktu utan på andra sidan floden visar sig nu bero på den förrgår, när det amerikansk-italienska paret skulle lämna Timbuktu, föll av bilfärjan ner i Nigerfloden. Och tillbringade åtta timmar där. Gårdagen hade det amerikansk-italienska paret tillbringat förgäves vid bilen med chaufförens fruktlösa försök att starta den. Att något skulle vara annorlunda idag tycker de inte förefaller särskilt sannolikt. Och när vi kommer till bilen och vrider om nyckeln händer naturligtvis ingenting men med hjälp lyckas vi knuffa igång den. Vad som händer om vi får motorstopp någonstans på vägen låter vi bli att tänka på utan hoppar upp på flaket, arrangerar våra turbaner och ger oss iväg.

Att sitta bak på en pick-up på denna ickeväg som förbinder Timbuktu med resten av världen är fruktansvärt obekvämt och en fastkörning i sanden tio mil och två timmar senare är ett välbehövligt tillfälle att räta ut ben och leder. Det är nu vi märker att bilen bara driver på bakhjulen. Skulle den inte vara fyrhjulsdriven? Jodå, det står 4WD på sidan. Vi frågar chauffören. Jodå, den är fyrhjulsdriven. Men den driver bara på bakhjulen, försöker vi förklara. En blandning av irritation och ifrågasättande kommer över chaufförens ansikte medan han trycker gasen i botten i ett försök att ta sig ur sanden. Bilen rör sig sakta framåt medan vi skeptiskt börjat betrakta de små gråvita plastbitarna som flyger från motorn. Kanske från kylfläkten hinner vi tänka innan vi beordras upp på flaket och färden fortsätter. Efter ungefär fem minuter noterar vi svart rök och en minut senare stannar motorn. De små gråvita fläktbitarna visar sig som vi befarat komma från fläkten och den svarta röken från den nu läckande kylaren som fläktbitarna slagit hål i. Så här är vi, i öknen, med inte speciellt mycket vatten och med de två andra bilarna vi såg lämna färjan framför oss. Chauffören frågar om vi har några verktyg och han får låna en schweizisk armékniv som han försöker skruva av något i motorn med. Vi inser att det varken finns reservdelar eller någon som skulle kunna reparera bilen om det nu funnits reservdelar och att vi är långt från någon som kan hjälpa oss och att det är varmt och att det inte finns varken särskilt mycket mat eller vatten och att det är guidens fel allt som hänt men att vi egentligen förstår att det inte alls är hans fel utan att vi är i ett land som inte alls klarar av sådana här situationer. För det finns varken pengar eller kunnande eller någon möjlighet till att planera eller ha med sig reservdelar, utan allt handlar om att klara sig för stunden, att ta sig från by till by eller dag till dag, och hoppas att det ordnar sig, spelar inte så stor roll nu, men i alla fall skickar vi upprört iväg chauffören och guiden efter hjälp, som de påstår finns i Bambara bara två mil bort, med en apelsin och inget annat, men två mil är fyra timmar i denna värme och det finns så klart ingen kylare i Bambara men vad annat kan vi göra?

Vi sitter under ett träd och väntar, hushåller med vårt vatten, undrar hur länge vi ska vänta. Borde vara några fler på väg från Timbuktu? Men vem vet? Kanske färjan gått sönder, vilket den ofta gör. Men nu hörs ljudet av en bil på avstånd. Eller är det vinden som blåser i träden? Kommer ingen bil. Men nu då? Jo, här kommer en. Har bara plats för två personer. De två mest språkkunniga får platserna, den italienska kvinnan och den franske mannen. Och nej, det är inte två mil till Bambara, det är sju.

Vi andra sätter oss under trädet igen och väntar. Äter en apelsin. Väntar. Två timmar till. En bil till kommer. Två till får åka med. Franska kvinnan och amerikanske mannen väljs med ålderns rätt och vi är ensamma kvar. Klockan är tre. Osannolikt att det kommer fler bilar. Klockan blir fyra. Förbered oss på att sova här. En bil kommer men från fel håll. Hoppar ut fyra tuareger med automatvapen, berättar för oss att vi inte får sova på marken då det finns många ormar och åker vidare. Fem. Halvsex. En bil kommer. Från rätt håll. Det finns plats. Vi åker med. Inser snabbt att vi hade tur att bilen gick sönder där den gjorde. Fem kilometer senare finns inte länge stigen vi körde på utan istället hundratals spår som leder överallt eller kanske ingenstans. Undrar hur länge vi hade fått vänta på någon som valt samma spår som vi?

Bambara, en by utslängd av vem vet. Och varför. Finns inget att leva av utom sand och getter, stämningen är hård, nästan desperat. Inget välkomnande utan istället ett aggressivt donnez-moi. Trötta och hungriga inkvarteras vi på en gård som tillhör en bekant till guiden. Bambaras enda ställe att äta på serverar soppa med benbitar. Det sista vi hör innan vi somnar är att det inte är några problem. Det kommer en bil som ska ta oss till Mopti i natt…

 

Peter Tollmar, Stockholm i februari 2001