Smoke

Regi: Wayne Wang, manus: Paul Auster delvis efter sin berättelse "Auggie Wren's Christmas Story", foto: Adam Holender, klipp: Maysie Hoy, musik: Rachel Portman, scenografi: Kalina Ivanov
Med: Harvey Keitel (Auggie Wren), William Hurt (Paul Benjamin), Stockard Channing (Ruby McNutt), Forest Whitaker (Cyrus Cole), Harold Perrineau (Thomas "Rashid" Cole), Ashley Judd (Felicity), Giancarlo Esposito (Tommy), Jose Zuninga (Jerry) m.fl.
Prod: Greg Johnson, Peter Newman, Hisami Kuroiwa och Kenzo Horikoshi för Miramax International.
USA 1995.
Längd: 112 min. Engelskt tal, svensk text. 35 mm vidfilm.

----------

Slump, sammanträffande, tillfällighet - ord som alla används för att beskriva oväntade händelser eller fungerar som länkar mellan olika händelser, då skapande märkliga förvecklingskedjor. Händelse A leder till händelse R som i sin tur leder till händelse F som i sin tur leder till händelse K. Och det är de oväntade händelserna, de slumpartade tillfälligheterna, de märkliga förvecklingskedjorna, som är det centrala temat i den newjersey-födde och brooklynboende författaren Paul Austers produktion. Handlingen i hans romaner går aldrig ortodoxt från A till B till C, utan tar ofta omvägen över R och T och slutar dessutom oftast inte på C utan hellre på K.

Paul Auster gjorde sin prosadebut 1982 med The Invention of Solitude (Att uppfinna ensamheten), en minnesbok över fadern. Han hade dessförinnan fått fyra diktsamlingar publicerade på mindre förlag och översatt verk av bl.a. Jean-Paul Sartre och Maurice Blanchot. Hans genombrott kom dock inte förrän 1986 då den berömda "New York-trilogin", bestående av kortromanerna City of Glass (Stad av glas), Ghosts (Vålnader) och The Locked Room (Det låsta rummet), var fullbordad. Från första meningen i trilogins inledande roman får läsaren erfara Austers ständigt återkommande tema - tillfälligheterna och sammanträffandena: "It was the wrong number that started it, the telephone ringing three times in the dead of the night, and the voice on the other end asking for someone he was not." (The New York Trilogy). Tillfälligheterna fungerar där, liksom i Austers övriga produktion, som skapare av frihet, då de låter personerna i historierna beträda nya marker.

Samtidigt snärjer de in romanernas aktörer i förvecklingskedjornas nät, intrikat spunna och omöjliga att ta sig ur. I City of Glass bereds Quinn, författare av detektivhistorier, genom den felaktiga uppringningen möjlighet att ikläda sig rollen som Paul Auster, privatdetektiv, då samtalet var ämnat åt "Auster Detective Agency". Han åtar sig att skydda en pojke från hans fader, nyss frisläppt från ett mentalsjukhus. Samtidigt som han av en tillfällighet ikläder sig rollen, dras han dock in, och fastnar, i en surrealistisk händelseutveckling som ändar i en klaustrofobisk mardröm. Felringningen förändrar, och ödelägger slutligen, Quinns tillvaro totalt.

Tillfälligheterna och sammanträffandena spelar inte en lika stor roll i Smoke, Austers manusdebut, som i City of Glass eller 1990-års Music of Chance (Slumpens musik; filmad 1993 av dokumentärregissören Philip Haas och med James Spader i huvudrollen). De används istället i en försiktig mall enligt vilken livet kring Auggie Wrens tobakshandel på Park Slope i Brooklyn utspelar sig, och runt vilken filmen är uppbyggd. Paul Benjamin, författare och cigarillrökare, räddas från att gå ut framför en lastbil av den unge Rashid Cole, som av en tillfällighet går förbi. Genom detta får han en roll i Rashids sökande efter sin far, och i hans flykt undan ett par neighborhood gangstas, vilkas tappade byte från ett rån Rashid råkat plocka från gatan. Och genom en rad slumpartade episoder får Auggie Wren uppleva en lika sällsam som oväntad juldagsmiddag, vilken också förser Paul Benjamin med ett uppslag till den julhistoria han lovat skriva åt The New York Times. De vardagliga tillfälligheternas spel är i filmen dock bäst illustrerade i Auggies minimalistiska livsprojekt. Varje morgon vid en bestämd tidpunkt från en bestämd plats har han de senaste tio åren tagit en bild på sin tobakshandel. Samma tid, samma bild, samma tobakshandel. När han visar sitt projekt för Paul Benjamin möts han till en början av ett totalt oförstående. "Det är ju samma bild, om och om igen." Men efter ett tag inser han att bilderna sinsemellan är väldigt olika.

Scenografin är densamma, men det är en ny pjäs varje dag. På en av bilderna ser han sin mördade fru, på väg till jobbet. På en annan bara en suddig profil av någon som råkade passera just framför kameran vid tidpunkten för avtrycket. Vad bilderna kommer att visa bestäms av vad slumpen vill placera på negativet. Det blir de absoluta tillfälligheternas konst. Dock ska kanske slumpens oberäknelighet i tillvarons framfart inte överdrivas, för, som den turkiske författaren Orhan Pamuk skriver i sin roman Den vita borgen:

De flesta vet att livet inte är förutbestämt, att de flesta historier i grunden består av en kedja av händelser som slumpen sammanfogat. Men ändå, även när de som är övertygade om denna sanning någon gång ser tillbaka på livet, bestämmer de sig för att det de då upplevde som en slump, egentligen var oundvikligt. (Den vita borgen, Tidens Förlag 1995). Paul Auster har med Smoke, som belönades med Silverbjörnen i Berlin, konstruerat ett lyckat kammarspel, väglett av Wayne Wangs försiktiga regi och illuminerat av lysande skådespelarinsatser, främst, naturligtvis, från den alltid briljante Harvey Keitel, men även från en dämpat intensiv William Hurt och en känslig Forest Whitaker.

Peter Tollmar