"Låt Annika komma hem!"

 

KD Netdays 1999
AV LARS TRUEDSON OCH PETER TOLLMAR (nedersta artikeln)

Annika Östberg sitter sedan snart 20 år i kaliforniskt fängelse. Hon kämpar för att få komma till Sverige och avtjäna resten av sitt straff. Nu får hon stöd av svenska elever. Via Internet.

Under Netdays kommer två aktiviteter att samordnas för att sätta ljuset på Annika Östbergs fall. Båda uppstod, oberoende av varandra, i våras och har redan haft kontakt med Annika. Nu är målet att sprida den kontakten till många fler och den vägen sätta press på dem som beslutar.
- Annika var väldigt rörd av att elever i Sverige, som inte var födda när hon dömdes, engagerar sig för hennes situation, säger Peter Tollmar, lärare på Fredrika Bremergymnasiet, som i maj besökte Annika Östberg i fängelset i Los Angeles.
Egentligen skulle det inte ha varit han som besökte henne, utan några elever, men av formella skäl blev det inte så. På Fredrika Bremergymnasiet i Haninge söder om Stockholm drivs sedan många år projektet Learning Bridge, som går ut på att svenska och amerikanska elever över Internet gemensamt arbetar med en fråga som berör båda länderna. Projektet avslutas med en resa till USA där de svenska och amerikanska elever träffar varandra öga mot öga.

Elever sökte fakta
Åtta elever på Fredrika Bremergymnasiet hörde talas om Annika Östbergs fall och valde att arbeta med det inom Learning Bridge. De tog reda på fakta:
Annika Östberg flydde till USA som barn. Som tonåring kom hon till San Fransiscos hippiekvarter. Hon träffade en man. De levde ett hårt liv, med knark och rån. Under ett rån sköt hennes pojkvän en person. De greps båda. Pojkvännen tog livet av sig i häktet. Annika dömdes till livstids fängelse, trots att hon inte skjutit. USA har hårda straff även för den som bara är närvarande när ett brott begås utan att ingripa för att hindra det. I Sverige hade hon troligen inte dömts alls, eller möjligen till ett kortare straff för medhjälp till mord.

Vägras avtjäna straffet i svenskt fängelse
Sedan många år har Annika kämpat för att få avtjäna sitt straff i svenskt fängelse. Hittills har de kaliforniska myndigheterna vägrat, trots begäran från Sverige.
Under våren kom också Sigge Eklund, författare och webbproducent, att höra talas om Annikas fall. Han uppmuntrade elever i en lågstadieklass på Stenhagsskolan han har kontakt med för ett filmprojekt att göra teckningar att skicka till henne för att visa hur Sverige ser ut i dag.
- Hon är så avskuren från Sverige att hon behöver all uppmuntran, säger han.
Han är involverad i projekt Ikon, som handlar om bild, skola och Internet och inom det projektet skapade han en webbplats med barnens bilder.
- Den webbsidan har kommit att bli en samlingspunkt för alla aktiviteter för att försöka få Annika till ett fängelse i Sverige. Där försöker vi samla länkar till alla aktivieteter, säger Sigge Eklund.
Han har skapat en ikon, en liten bild som den som vill stödja aktiviteter för Annika kan placera på sin hemsida med en länk till Annika-sidan hos Ikon.
Eleverna på Fredrika Bremergymnasiet skrev brev till Bill Clinton, Microsoftchefen Bill Gates, som träffat representanter för skolan för att höra om Learning Bridge, Kaliforniens guvernör, alla svenska partiledare och många fler. De hade också diskussioner med de amerikanska elever de samarbetade med. De har fått några svar, men ännu inget positivt besked.

Namninsamling
Under Netdays planerar Ikon och Fredrika Bremergymnasiet att tillsammans driva tre aktiviteter. En är att på hemsidan samla ihop namn till stöd för kravet att Annika ska få avtjäna resten av sitt straff i svenskt fängelse. Dessa namn ska sedan presenteras för de amerikanska myndigheterna.
Insamlingen av elevteckningar ska också fortsätta.
- Vi kommer att lägga upp fler teckningar på webbplatsen och dessutom sända dem till Annika med vanlig post. Hon får inte ha dator i fängelset. Alla som vill kan sända teckningar till oss så sköter vi resten, säger Sigge Eklund.
Planer finns också på att publicera dagboksbrev från Annika varje dag under Netdays på webben. Det är ännu inte klart om det kommer att gå att genomföra, men de inblandade hoppas på det.


"17 år borde räcka"

 

Peter Tollmar har på Fredrika Bremerskolans webbplats beskrivit sitt möte med Annika Östberg i fängelset i Kalifornien, dit han reste med bland annat eleverna Linda och Alex som arbetat för att Annika Östberg ska kunna komma till svenskt fängelse. Eleverna fick av formella skäl inte komma in, medan Peter släpptes in. Här följer några utdrag ur hans text:

    Vi börjar prata om hennes egen situation och det faktum att hon blev dömd till mord trots att det var hennes dåvarande pojkvän som höll i vapnet.
    "Med en bra advokat hade jag fått max två år för rån" säger hon. "Men jag hade inga pengar utan fick nöja mig med den jag blev tilldelad och som inte hade det minsta intresse av mitt fall. Nu blev jag istället dömd till 43 år för mord".
    Jag frågar lite försiktigt om hon inte på något sätt känner sig medskyldig till att två personer dog. Hon tittar ner i marken för ett ögonblick, ser sedan upp och säger att "jag har tänkt igenom vad som hände den kvällen tusentals gångar. Jag har rannsakat mig själv och jag vet att jag aldrig, aldrig skulle ha tryckt in avtryckaren. Jag är en knarkare och rånare, visst, men absolut ingen mördare. Aldrig".
    Hon har dock kommit att acceptera sitt straff och förstår att hon förmodligen kommer att tillbringa ytterligare tjugo år i fängelse. "Mitt stora hopp är att jag ska få komma till ett svenskt fängelse resten av tiden, där jag kan känna mig mer hemma och träffa min mamma oftare. Det är den möjligheten som gör tillvaron här uthärdlig."
    Men den största svårigheten återstår fortfarande, och det är att få de amerikanska myndigheterna att gå med på en överflyttning. Eftersom Annika är den enda överlevande, hennes pojkvän tog livet av sig, är hon viktig att ha kvar i USA ur de anhörigas synpunkt. Något som, enligt Annika, spelar väldigt stor roll. Och med all rätt menar hon. "Men det har gått 17 år. Det borde väl räcka nu. Hur länge ska de hålla fast vid sitt hat?"
    Hon får tårar i ögonen när jag berättar om alla brev våra elever skrivit. Och att de ska försöka prata med Gray Davis, Kaliforniens guvernör, som planerar att besöka Sverige senare i höst. "Det känns fantastiskt att det finns ungdomar i Sverige som känner till mig och bryr sig om mig. Det betyder oerhört mycket".
    Det har blivit dags för mig att gå. När jag lämnat fängelset hämtar jag Linda och Alex, och vi går och tittar på Annika som sitter på rastgården bakom två rader av staket. Och fast det är strängt förbjudet att kommunicera med någon på utsidan vinkar hon åt oss och ler. Vi vinkar försiktigt tillbaks och vänder oss och går mot bilen. Och hoppas att nästa gång vi träffar Annika är det i Sverige.