Ett möte med Annika Östberg

California Institute For Woman ligger i Los Angeles östra delar. Omgivet av åkrar och kohagar utgör vakttornen och taggtråden en kontrast till alla bondgårdar och silos. Solen gassar från en molnfri himmel och värmen är nästan outhärdlig. Så släpps jag äntligen in i byggnaden. Vakten öppnar dörren till besöksrummet och bakom en vitmålad linje som inte får överskridas av fångarna står Annika Östberg i jeans och fängelsets t-shirt. Vi hälsar och sätter oss ner vid ett av de låga laminatbord som finns i rummet.

Upptakten till det här besöket startade i vintras då ett antal elever i The Learning Bridge (www.fredrika.se/projekt/learn/), ett individuellt val på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge, börjar intressera sig för Annikas öde (se www.fredrika.se/Annika). De skriver brev till Göran Persson och de andra partiledarna, till Bill Gates, Bill Clinton och Kaliforniens guvernör Gray Davis. De gör en hemsida och tar kontakt med en lågstadieklass som ritar teckningar till Annika. Under Learning Bridgegruppens resa till USA senare under våren har de också tänkt besöka henne i fängelset. De skriver till Annika och tar kontakt med hennes mamma och får instruktioner om hur de ska gå tillväg för att få besökstillstånd. Månaderna går, inget hörs från fängelset och snart stundar avresan mot USA. Beslutet tas att jag tillsammans med två elever ändå skulle åka till fängelset och hoppas att på plats kunna ordna de nödvändiga tillstånden

Fredagen den 20 maj flyger vi ner till Los Angeles från San Fransisco, jag, Linda och Alex. Vi får ganska snart reda på att varken Linda eller Alex har någon möjlighet att få besöktillstånd då de båda är under 18 år. Då krävs tillstånd från föräldrarna, som dessutom skulle vara undertecknat av notarius publicus, och det medger vår korta tid i Los Angeles inte. Sista möjligheten är att jag ensam ska få komma in. Vi förklarar att vi kommit ända från Sverige och ber dem undersöka om det inte finns någon liten möjlighet att få ett snabbt utverkat tillstånd. Vakterna ber mig fylla i ett antal papper och sedan är det bara att vänta. Och efter två timmar får vi besked – jag får komma in. Även om detta inte riktigt är vad vi hade tänkt oss, det var ju framförallt Linda och Alex som skulle träffa Annika, blir vi förstås glada över att resan hit inte varit helt bortkastad.

Efter det att jag noga informerats om de regler som gäller besökare –man får inte ha beiga eller bruna kläder eller jeans för att inte blandas ihop med vakterna eller fångarna som har just de färgerna i sin klädsel, fickorna på byxorna ska vara ut-och-invända och man får inte ta med mer sig in än $50 dollar som dessutom ska ligga i en genomskinlig plastpåse samt två oöppnade paket cigaretter - släpps jag så in i väntrummet. Där hör jag plötsligt hur två kvinnor pratar svenska med varandra. Jag går fram och pratar med dem och det visar sig att de också ska besöka Annika. En av dem är gift med sjömansprästen i Los Angeles och den andra är en skådespelerska från Teater Lederman i Stockholm som under fyra års tid brevväxlat med Annika och gjort en radiopjäs kring korrespondensen, och för första gången är i Los Angeles för att träffa Annika.

Slutligen kommer vi då in i besöksrummet och får träffa Annika. Hon verkar lite förvånad när hon ser mig och undrar vem jag är. Jag förklarar att jag är lärare för de eleverna som jobbar med hennes fall på Fredrika Bremergymnasiet och att jag kommer i deras ställe då de inte fick tillstånd. Hon tycker naturligtvis det är jättetråkigt men säger att det var tur att någon kom in.

Besöksrummet är inte privat utan är fyllt av fångar och besökare. Vi hittar en plats vid ett av borden och sätter oss ner. Nu kommer en av höjdpunkterna i Annikas tillvaro – möjligheten att köpa mat från automaterna som står i en lång rad längs med ena väggen. Hon berättar att fängelsematen är usel. Till lunch är det alltid samma sak – kokt korv med bröd. Kvällsmålet är inte mycket bättre – stuvningar och grytor som mest smakar ingenting. Att hon under besök kan få pizza, kakor och Coca-Cola betyder därför mycket för henne. Jag frågar lite om hur hennes vardag ser ut. Den börjar med frukost – som Annika oftast hoppar över för att få sova en halvtimme extra – klockan 6.30. Sedan jobbar hon till klockan 16.30 med trettio minuters avbrott för lunch. Hennes jobb består i att läsa in böcker på band åt blinda. Vilket passar henne perfekt eftersom hon älskar att läsa. Då hon är chef över åtta andra fångar på avdelningen har hon också en del administrativa uppgifter som att ta emot beställningar och organisera vem som ska läsa in vad. Hon berättar att alla slags böcker kommer för att läsas in. Hennes senaste projekt var en introduktionsbok till läkarutbildningen och förra året läste hon in Bibeln. Lönen är inte så hög, $25 i månaden, men hon föredrar ett intressant jobb med dålig lön framför motsatsen, som innebär att hon skulle få jobba i köket eller tvätteriet. Klockan 17.00 låses alla fångarna in i sina celler för att räknas. En kvart senare släpps de ut till middagen och sedan är kvällen fri för läsning, TV-tittande eller sport fram till klockan 22.00 då de celldörrarna låses och ljuset släcks.

Vi kommer in i en diskussion om hur fängelserna fungerar i USA och Annika är väldigt kritisk. Själv anser hon att hon har tur, på California Institute for Woman finns varken droger eller gängbråk, men de flesta andra fängelser i USA, och i synnerhet i Kalifornien, är förhållandena fruktansvärda. Fängelserna har blivit en viktig del i den kaliforniska ekonomin – om en liten stad genomgår en ekonomisk tillbakagång bygger man ett fängelse med lokal arbetskraft, anställer vakter som behöver bostäder och affärer och snart är ekonomin på fötter igen. Det sitter just nu 160 000 fångar i Kalifornien (vilket är femton gånger som många som i Sverige räknat per capita) och bara under 1998 byggde man elva nya fängelser i delstaten. En aspekt som ytterliggare förvärrar situation, menar hon, är att många nya fängelser drivs i privat regi. De erhåller en summa från delstaten för varje fånge de tar hand om, och naturligtvis gör de större vinst ju mindre fångarna kostar. Kontrasten mot den svenska synen på fängelser som återanpassningsanstalter är slående, här är det förvaring och inlåsning som gäller. "Det handlar bara om pengar i det här samhället", säger Annika. "Allt annat är oviktigt."

Vi börjar prata hennes egen situation och det faktum att hon blev dömd till mord trots att det var hennes dåvarande pojkvän som höll i vapnet. "Med en bra advokat hade jag fått max två år för rån" säger hon. "Men jag hade inga pengar utan fick nöja mig med den jag blev tilldelad och som inte hade det minsta intresse av mitt fall. Nu blev jag istället dömd till 43 år för mord". Jag frågar lite försiktigt om hon inte på något sätt känner sig medskyldig till att två personer dog. Hon tittar ner i marken för ett ögonblick, ser sedan upp och säger att "jag har tänkt igenom vad som hände den kvällen tusentals gångar. Jag har rannsakat mig själv och jag vet att jag aldrig, aldrig skulle ha tryckt in avtryckaren. Jag är en knarkare och rånare, visst, men absolut ingen mördare. Aldrig".

Hon har dock kommit att acceptera sitt straff och förstår att hon förmodligen kommer att tillbringa ytterligare tjugo år i fängelse. "Mitt stora hopp är att jag ska få komma till ett svenskt fängelse resten av tiden, där jag kan känna mig mer hemma och träffa min mamma oftare. Det är den möjligheten som gör tillvaron här uthärdlig." Just nu verkar det finnas både positiva och negativa utgångar. Ett hinder har varit att Sverige inte har så långa straff som Annikas och inte gått med på att låta någon sitta i svenskt fängelse i över fyrtio år. Enligt Annika har dock en svensk kvinna dömd till femtio år för narkotikabrott i Thailand nu blivit överflyttad till Sverige. Således borde det hindret vara ur vägen. Men den största svårigheten återstår fortfarande, och det är att få de amerikanska myndigheterna att gå med på en överflyttning. Eftersom Annika är den enda överlevande, hennes pojkvän tog livet av sig, är hon viktig att ha kvar i USA ur de anhörigas synpunkt. Något som, enligt Annika, spelar väldigt stor roll. Och med all rätt menar hon. "Men det har gått 17 år. Det borde väl räcka nu. Hur länge ska de hålla fast vid sitt hat?"

Hon får tårar i ögonen när jag berättar om alla brev våra elever skrivit. Och att de ska försöka prata med Gray Davis, Kaliforniens guvernör, som planerar att besöka Sverige senare i höst. "Det känns fantastiskt att det finns ungdomar i Sverige som känner till mig och bryr sig om mig. Det betyder oerhört mycket".

Det har blivit dags för mig att gå. När jag lämnat fängelset hämtar jag Linda och Alex, och vi går och tittar på Annika som sitter på rastgården bakom två rader av staket. Och fast det är strängt förbjudet att kommunicera med någon på utsidan vinkar hon åt oss och ler. Vi vinkar försiktigt tillbaks och vänder oss och går mot bilen. Och hoppas att nästa gång vi träffar Annika är det i Sverige.

 

Peter Tollmar

Lärare på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge